Auktionsdraft vs snake-draft

Ett snake-draft är en kö. Alla väljer i tur och ordning, och ordningen vänds varje runda: 1-2-3, sedan 3-2-1. Vändningen finns för att mildra den största bristen: första valet är helt enkelt värt mer än det sista. Den som väljer först får det bästa tillgängliga namnet och ingen annan kan göra något åt det.

En auktion är en marknad. Alla får samma budget. Namnen kommer ett i taget och vem som helst kan bjuda. Det finns ingen valordning, för varje namn har ett pris i stället för ett valnummer. Vill du ha kategorins bästa namn kan du få det; enda frågan är vad du är beredd att offra för det.

Det är hela skillnaden, och allt annat följer av den.

Den typiska frustrationen i ett snake-draft är att se det enda namnet du ville ha försvinna två val före din tur. Du förlorade det inte för att du blev utmanövrerad; du förlorade det på grund av var du satt. Inget du kunde ha gjort hade ändrat det.

I en auktion kan det inte hända. Varje namn är alltid tillgängligt för varje spelare. Tar din motståndare lekens bästa kort så gjorde hen det genom att betala, och de pengarna saknas för de nästa nio korten. Du lät hen få det, och nu har du mer att spendera än hen.

Snake-drafts belönar rangordning. Är din lista bättre än alla andras vinner du, för ditt enda beslut är vem som står överst när det är din tur.

Auktionsdrafts belönar prissättning, vilket är något helt annat. Att veta att ett namn är kategorins näst bästa hjälper knappt alls i sig. Det som spelar roll är om det är värt $6 när du har $20 och åtta platser kvar, och om din motståndare tycker att det är värt $7, och det kan man inte slå upp någonstans.

Därför straffar auktioner kunskapsskillnader mindre än man tror. Den som kan kategorin bättre har fortfarande ett försprång, men den som läser den andra spelaren bättre har också ett, och det är inte samma person.

Tempo. Ett val tar så lång tid som det tar att säga ett namn. En auktion förhandlar om varje kort, så samma trupp tar märkbart längre tid. Med tolv fantasy-managers är det skillnaden mellan fyrtio minuter och två timmar.

Inget att lära sig. Ingen har någonsin behövt få reglerna för ett snake-draft förklarade två gånger. En auktion kräver att en nybörjare håller en budget i huvudet medan klockan tickar, och nybörjarmisstaget, att bränna nästan alla pengar på första bra kortet och fylla resten med det som blir över, är inte roligt att göra.

Stora grupper. Auktioner skalar dåligt. Tio personer som väntar på att bjuda på ett kort som bara två bryr sig om blir mycket stå och vänta.

Ska du köra en liga med tolv personer på en timme med folk som aldrig draftat, kör snake. Det är rätt verktyg.

De flesta auktionsformat använder en budget stor nog att dölja misstag. Med $200 för en hel fantasytrupp försvinner det att betala $3 för mycket. En budget på tjugo dollar för fem till tio platser gör tvärtom: varje dollar syns. Att bjuda $8 på ett namn är att säga att du är beredd att fylla fyra platser med rester.

Det gör också att formatet funkar för två personer, vilket vanliga auktioner inte gör. Med två budgivare finns ingen folkmassa att gömma sig i. Varje höjning går direkt mot en person som ser dina pengar krympa, och ni vet båda exakt vad den andra fortfarande har råd med.

Den synligheten är hela poängen. Det är också därför formatet funkar med saker som inte alls är sport: frukostflingor, filmer, städer, allt ni båda har åsikter om.

Snake om du har fler än ungefär sex spelare, en strikt tidsgräns eller ett bord fullt av nybörjare.

Auktion om bråket är poängen. Två personer, en kategori, riktig pengapress och ett resultat ingen av er kan skylla på draftposition.

DraftFor20 är det andra, medvetet avskalat: två till sex spelare, tjugo dollar, valfri kategori. Så spelar du går igenom strategin, husregler varianterna folk hittar på, eller starta ett rum och ta reda på det.